R. Flodman

Vi börjar med att svara på den största frågan: Vilken var bäst, den svenska eller amerikanska versionen? Om ni känner mig rätt så är det ganska uppenbart, men jag skriver det ändå - DEN AMERIKANSKA! Inte bara för att jag i allmänhet hatar svensk film utan för att regissören till min favoritfilm, David Fincher, regisserade The Girl with the Dragon Tattoo. Det är med andra ord inte bara "en amerikaniserad version av en svensk film" utan det är en David Fincher-film.

Tempot är annorlunda, stämningen är bättre, bilden är snyggare - allt är mer cleant. Fast ändå smutsigt, den påminner mycket om Se7en och Zodiac och man kan på en gång se och känna att det är en Fincher-film. Rooney Mara kanske inte spelar lika bra (men hon är grym) som Noomi Rapace, men hon ser mycket mer ut som Lisbeth Salander ska göra. Och Daniel Craig passar mycket mer in som Mikael Blomkvist än vad Nyqvist gjorde, hur han spelade och ser ut. Skarsgård är jävligt bra dessutom, jämbördig med Haber.

Många klagar på de svenska dialekterna, hur de pratar amerikanska men tidningar står på svenska och så vidare, men jag tyckte det ändå kändes som Sverige. Jag såg den liksom med perspektivet att jag inte själv var svensk och då fick jag verkligen Sverige-känslan.

Vill slutligen säga att fastän både Män Som Hatar Kvinnor och The Girl with the Dragon Tattoo är R-rated så känns den sistnämda råare, brutalare liksom. Återigen, man får Se7en-känslan.

Man får se hela uppväxten ur Evas perspektiv. Man kan säga att handlingen utspelar sig i nutid, efter dådet, men filmen mest är fylld av massa flashbacks från Kevins uppväxt, från att han föds till att han hamnar begår det ofattbara. Är det arv eller uppväxt som skapar psykopater?

Precis i början var det svårt att hänga med på om det var nu - eller dåtid, men sen märkte jag att det bara var att kolla på Evas hårlängd för att förstå när det var. Filmen var fan lite obehaglig att se på faktiskt, hur slug, smart och elak Kevin var från första början och hur han jävlas med sin mamma. Medan han spelar en helt annan roll för sin pappa som inte märker någonting.

Filmen gav inga tydliga svar varför, så man får liksom skapa sin egna uppfattning om varför han blev som han blev.

När Gil en natt vandrar ensam på Paris gator vid midnatt plockas han upp av en gammeldags droska som tar med honom till 1920-talet där han bl.a. möter berömda författare som Scott och Zelda Fitzgerald (Tom Hiddleston och Alison Pill), Hemingway (Corey Stoll) och en okänd älskarinna till Picasso (Marion Cotillard). Medan Gils riktiga förhållande faller ihop så charmas han alltmer av den spännande dåtiden och framför allt den mystiska älskarinnan.

Det här var (vad jag vet) min första Woody Allen-film. Och den första BRA rom-com jag sett på länge (de brukar ju i allmänhet ungefär vara lika bra som skräckfilmer). Filmen var allmänt mysig och fångade den där Paris-känslan (trots att jag aldrig satt min fot i Frankrike, men känslan jag föreställt mig i alla fall) och den lyckas, den är rolig. Inte direkt så man sitter och asgarvar (förutom vid ett tillfälle) men den hade en skön stämning genom sig.

Tarantino brukar förövrigt göra en lista på sina topp 10 favoritfilmer varje år och 2011 kom Midnight in Paris på högsta plats.

Jag vill börja med att påpeka vilken otrolig förändring Charlize Theron gjort inför denna roll. I vanliga fall är hon skitsnygg men inför denna film hade hon gått upp i vikt, skaffat kontaktlinser och ett bra jävla sminkteam hade gjort henne ful för att se ut som Aileen. Och Charlize spelade rollen väldigt bra, hon vann faktiskt en Oscar för just denna roll år 2003.

Filmen i sig var väldigt bra. Den var hemsk, vacker och sorglig (mamma grät en del om man säger så). Och hennes uppväxt hon berättar om, hur hon blev våldtagen av sin pappas kompis när hon var 8, för att sedan få stryk av sin papppa när hon berättade det, det gav dig förståelse för hur hon blev. Att hon mördade andra mördare och våldtäktsmän, lite som Dexter. Men sen blev hon bara mer och mer av ett monster och pga det är en verklig historia var det väldigt obehagligt att se.

Tryck på le picture för att se trailern.

Eftersom jag inte visste så mycket om presidentkampanjer i USA var filmen intressant och lärorik (oj, fan vad tråkigt det där lät). Men det var en jävligt bra dramathriller faktiskt, man fördes in i det mörkare och smutsigare i det hela och blev nästan chockad hur minsta lilla kunde ändra allt. Från att vara så bra och framgångsrikt till att bli så slugt och knivhuggande.

Gosling är, likväl som Tom Hardy, en stigande stjärna. Han är ju fan med i princip allting nu, känns det som. Och det är bra, för han är grym!

10. Walt Disney's Pixar kommer med filmen Brave som handlar om en skotsk prinsessa, kan inte bli annat än episkt.

9. Martin Scorsese gör sin första familjefilm Hugo Cabret och trots att det inte handlar om maffian ska den tydligen vara riktigt bra, 8,3 på IMDb.

8. Den fjärde filmen med Tom Cruise som Ethan Hunt, Mission Impossible: Ghost Protocoll. Av recensionerna som kommit ska den tydligen vara en riktigt bra actionfilm, kul att höra. Sen är Mikael Nyqvist skurken, bara det är värt att se.

7. Tim Burton kommer med filmen Dark Shadows där hans favoritskådis Johnny Depp spelar huvudrollen, vampyren Barnabas Collins. Äntligen ger sig Burton på vampyrer och i filmen kommer hela jävla köret vara med, alltså häxor, varulvar och spöken. Bådar riktigt gott.

6. Även om det är Kristen Stewart som spelar Snövit är jag ändå taggad för filmen, Charlize Theron är den onda drottningen liksom. Av trailern att dömma verkar den faktiskt bli något riktigt sevärt, om ni frågar mig.

5. På sommaren blir det en jävla massa superhjältar, Marvel kör filmen The Avengers som har fyra superhjältar i en film, ganska vilt.

3. Regissören bakom (500) Days of Summer gör en reboot, The Amazing Spider-man som berättar den originella historien som allmänheten som inte läst tidningarna inte känner till. Ska tydligen bara vara Peter Parker i High-School, även om den får uppföljare.

2. Tarantino gör sin första spagetti-western Django Unchained med en jävla ensemble av skådisar. Leonardo DiCaprio spelar den onda slavdrivaren som knullar slavar och anordnar slagsmål för de manliga slavarna. Sen är Joseph Gordon Lewitt, Samuel L. Jackson, Jamie Foxx och Christoph Waltz med för att nämna några.

1. Och slutligen Christopher Nolans avslutande del av sin fantastiska Batman-trilogi med Tom Hardy (Warrior) som skurken Bane. Denna kommer med största sannolikhet bli sommarens största blockbuster - utan konkurrens.

Samtidigt som hans bror Brendan (Joel Edgington) som jobbar som fysiklärare desperat försöker få ihop pengar så han kan ha kvar sitt hus, då hans dotter tidigare varit sjuk och lett till att han och hans fru knappt har några pengar. Han är med i en amatörfight för att få snabba pengar men det leder till att han blir av med sitt lärarjobb och enda sättet för honom är att försöka vinna en tävling, samma tävling som hans bror Tommy är med i.

Det var inte själva fighterna som gjorde filmen bra, även om det gör den till en bättre och mer mogen "Never Back Down", utan det är främst de trasiga relationerna som filmen fokuserar på och det egentligen handlar om.

Grymt skådespel, speciellt av Nick Nolte, jag tycker så synd om pappan. Han försöker visa att han förändrats, men hans söner vill inte ens lyssna. Sen såg jag den här filmen också för att se Tom Hardy in action, till en film där han är mer bitig än i den här, för det nämligen är han som är Bane i The Dark Knight Rises. Shit, han var bitigare än jag trodde och han har tydligen lagt på sig 15kg till efter Warrior, med rätt vinklar och effekter kommer han vara så jävla bra som skurk.

Den vanliga trailern får den att verka som en typisk amerikansk sportfilm (det är ju trots allt regissören bakom Miracle som gjort denna) men trots det är inte filmen lika klyschig som musiken i trailern är, så om ni trycker på bilden får ni se en annan trailer än den vanliga man hittar på youtube.

Jag hade låga förväntningar på filmen då jag läst Moviezines recension. Men jag tycker efter att ha sett filmen att den förtjänar mer än 2/5, skulle åtminstonde ge den 3,5/5. Stundtals sköna repliker, bra och roliga skådisar samt många skratt i en feel-good film. Om ni är sugna på att se en komedi, ta på denna.

Under en blöt kväll på krogen så börjar Dale (Charlie Day), Nick (Jason Bateman) och Kurt (Jason Sudeikis) fundera över hur bättre deras liv vore med sina hatade chefer i graven. När arbetssituationerna blir värre omvandlar de tankarna till en plan och snart ska det rekas, spanas och spejas men dessvärre är grabbtrion inte skarpaste knivarna i lådan och den inte så genomtänkta planen går självfallet inte som planerat...

Jävligt skön, rolig och oväntad rulle, blev underhållen rätt igenom. Sjukt att Aniston är så pass tight för att vara så pass gammal, hon spelar nämligen en sexgalen tandläkare i filmen som är en av cheferna. De andra två cheferna är Colin Farrel med som en kokainsmurf samt Kevin Spacey som är självgod, slug och manupulativ aktiechef. Tillägger också att Jamie Foxx karaktär 'Motherfucker Jones' var en tokskön krydda på filmen, särskilt hur han fick sitt namn.

Den här ska ni se!

Elephant handlar om flera vanliga high-school elever som går igenom sina vanliga rutiner i skolan medan två andra förbereder sig för något lite mer hemskt. Vi följer med personernas triviala göromål under vad som till ytan verkar vara en helt vanlig dag. Våldet visas distanserat, i softfocus. Filmen förklarar inte, utan kameran är på plats och konstaterar.

De klipps väldigt sällan i denna film vilket gör att varje scen blir väldigt lång. Vid varje person/personer som filmas så blir då den scenen i snitt 5 minuter lång. Till exempel får man se en snubbe spela football, gå över hela planen och sedan genom hela skolan, för att sedan börja prata med sin tjej. Men ha tålamod med denna film, även fast den känns seg är den bara en timme och en kvart och den var grym.

Den vann Guldpalmen vid Cannes när den kom ut, och den bygger på Columbinemassakern om de säger er något.

The Departed är min farvoritfilm av alla Scorsese-filmer. Filmen vann fyra oscars, bland annat för bäste film och regissör.

Filmen skildrar två olika personers liv i Boston som båda söker till att bli poliser. Vi har Collin Sullivan (Matt Damon) som lyckas komma in och snabbt blir befodrad inom kåren. Sen har vi Billy Costigan (Leonardo DiCaprio) som blir stoppad på gränsen av Mark Wahlberg och Martin Sheens karaktärer som styr en egen enhet inom polisen. Han kan inte på något sett bli polis och får istället chansen att bli en infiltratör i den irländska maffian styrd av Frank Costello (Jack Nicholson). På så sett får polisen en tjallare inom maffian. Men maffian har även en tjallare i polisen i form av Matt Damon. Detta leder till en katt-och-råtta-lek där båda försöker få reda på vem den andra är.

Av mig får denna rulle 5/5. Mästerverk.

Så Captain America fick äran. Men jag vet inte jag, 3D är inget för riktiga filmälskare. De är bara hattigt, jag tycker de förstör. Bara ett sätt att mjölka ur pengar ur filmer. De var populärt på 80-talet och är åter modernt, men jag hoppas de försvinner då de är klurigt att se en film på en stor bio utan att de ska var 3D.

De här var en jävligt cool film. Den var lite speciell. De var snyggt foto och filmad ur speciella vinklar vilket gjorde att jag gillade den extra mycket. Sköna kläder och scener. Ett par påminda mig faktiskt lite om A Clockwork Orange. De var även ett skönt annorlunda soundtrack, gjort av The Chemical Brothers. En låt speciellt, som skinskallar gick runt och visslade på.

Någon som sänkte den lite var att man inte fick, i min mening, fullt klart för sig hur bakgrundshistorian såg ut, vem som verkligen dödat vem och av vilken anledning. De var lite synd, men annars var de en grym film. De gjorde inte speciellt mycket liksom.