Vila i frid, Hasse

Min farmor blev ensam 2002 då min farfar Hans-Erik Flodman gick bort.

Inför förra sommaren gick min farmor i pension. "Vad skulle hon göra nu?" undrade vi. Men sen kom Hans "Hasse" Bjerkell in i hennes liv. På det mest överasskande sättet för oss, dem hade träffats över nätet! Vi visste knappt att farmor lärt sig använda en dator, och så hittar hon en karl på nätet. Allt var så bra. Precis i rätt tidpunkt, precis när hon gick i pension. Det var för bra för att vara sant.

Hon hann, likväl som vi bara känna Hasse under ett år. Hon var med honom jämt. Dem reste väldigt mycket, de var så lyckliga. De var med oss till Lanzarote över jul och nyår. Vi var ute i skärgården med dem. Dem var här och vi var hos dem på middagar. De planerade att flytta ihop. Men sen blev han sjuk.

Det gick så snabbt.

Det första tecknet var att han svimmade. Några veckor senare började han kräkas. Han fick inte i sig någon mat. In och ut från sjukhuset, vi trodde att han fått borelia eller något liknande. Men de blev värre. När han äntligen fick vara på sjukhuset mer än några dagar, när han äntligen inte blev hemskickad hela tiden för dem inte hittade något, ja då hittade dem det. Hjärncancer. Och nu var det för sent. Nu var han för svag för att få cellgifter. Det var bara att ge upp.

Idag var begravningen, drygt en månad efter att Hasse gick bort. Jag tycker så mycket synd om min farmor. Samma kyrka. Samma präst. Samma namn, Hasse. Fyfan. Han var jämt så glad, så pigg, så framåt. Han fick altid en kram av mig när vi träffades. "Jah!" sa han jämt med det största leendet. Men inte längre.

Vila i frid, Hasse.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0