R. Flodman

I mitt förra inlägg skrev jag att jag var orolig för att spy igår då jag skulle åka till Kungsberget. Och det gjorde jag också, inte av den anledningen jag trodde men ändå.

Jag hade hyrt utrustning. Twintippaketet. När jag fått alla grejer frågade jag "får man hjälm också?" (han tog inte ens upp den från början) men så tar han fram en sån där jävla hälm. Ni vet en sådan där vit, svamp-JOFA-hjälm man inte ens ville ha när man var 5 år. Jag tänkte att jag för en gångs skull inte skulle ha hjälm, har aldrig ramlat i backen förr liksom. Ironiskt.

De hade blåst upp en stor luftkudde framför ett hopp precis vid liftarna. Det var en timme till innan bussarna skulle åka hem igen. Jag blev taggad till att prova ett hopp, se hur det kändes. Det gjorde jag också, och jag blev förvånad hur skönt det var att landa. Som på moln. Så jag åkte upp i backen för att prova en gång till. Denna gång tänkte jag göra en backflip. "Det är en stor jävla luftkudde, vad kan hända liksom?" tänkte jag.

Jag satsade allt. Det var dags. Jag åkte ner mot hoppet, svingade armarna för att få backåtsnurr.

BLACKOUT

Jag vaknar upp. Min idrottslärare Björn lutar sig över mig. Han pratar med mig, och jag försöker svara. Men jag gurglar bara, förstår inte varför det inte kommer fram ord ur min mun.

BLACKOUT

Jag vaknar upp, befinner mig i en sjukstuga på Kungsberget. Dem berättar vad som de fått höra hänt. En ambulans kommer, och jag åker till Gävle sjukhus. Behöver spy på vägen så dem lutar hela båren åt sidan då jag ligger fastspänd i den med krage och allting. Ligger på akuten några timmar på sjukhuset.

Björn håller mig sällskap. Jag röntgas, och spyr sedan precis när jag blivit klarröntgad. Sedan körs jag upp till barnavdelningen. Sköterskorna är jättesnälla. Björn också, som stannar ända till strax innan mina föräldrar kommer. Läkaren berättar att jag varit med om en kraftig hjärnskakning. Men enligt röntgen var inget brutet. Tur i oturen.

Jag får äntligen tillåtelse att sova då klockan närmar sig 21. Men till en början kommer sjuksköterskerna varje halvtimme för att ta blodtryck och se hur mina pupiller ser ut. Sen varje timme. Därefter varannan timme. Sen blir det dags att gå upp. Äter frukost. Äter lunch. Åker hem.



Under blackout 1: Jag gör en bakåtvolt, men roterar alldeles för tidigt. Jag slår huvudet i kicken. Flyger medvetslös och landar på luftkudden. Den skakar. De upptäcker att jag ligger och sprattlar uppepå den och jag hjälps ner. Tydligen blöder det ur min mun och det ser ut som att jag är med om ett epilepsi anfall. Mina ögon är in-och-utvända och är därför helt vita. Folk blir rädda över hur jag ligger och krampar. Min lärare kommer och några som arbetar för Kungsberget och här vaknar jag till första gången, för att sedan bli medvetslös igen.

Under blackout 2: Jag får åka snöskooter till sjukstugan.


Av denna erfarenhet säger jag till alla, ANVÄND FÖR FAN HJÄLM! Första och sista gången jag inte gör det.

Tack till Johanna Witting, Hugo Trygg, Alexander Hellborg, Björn Särnbrink och alla andra som hjälpte mig. Uppskattar det jättemycket :)