R. Flodman

I morse fick jag ett sms av mamma när jag gick mot skolan.

"Mormor dog i natt någon gång mellan 1 och 4 :("

Allt bara stannade upp.

Dem var nämligen hemma hos henne igår, min gammelmormor Irene, men inte jag. Alltså bara mamma och pappa, hon hade tydligen blivit dålig. Typ haft svårt och andas och knappt kunnat prata. Rätt från ingenstans, hon hade liksom mått bra innan. Och hon mådde bra när dem åkte, hon hade piggnat till enligt dem. Men när jag hörde det tänkte jag att "Shit, tänk om hon kommer dö. Jag måste träffa henne en sista gång". Jag hade tänkt träffa henne idag. Men sen fick jag det där sms:et i morse.

Jag och min gammelmormor stod nära varandra. Jag var närmast henne av alla hennes barnbarnsbarn, kanske också för att jag är äldst av mina bröder och kusiner på hennes sida. Jag träffade henne oftast av alla oss. Jag tyckte väldigt mycket om henne. Älskade henne.

Hon brukade alltid berätta om när jag var liten, en berättelse om mig, hennes favoritberättelse. Jag vet inte hur många gånger jag har hört henne berätta den för mig. Näst sista gången vi träffades gjorde hon det.

"Åh jag minns när du var liten Robert. Bara något år, och du ville klättra upp på fotöljen. Du ville inte ha hjälp utan skulle själv komma upp, och du kämpade och kämpade, klättrade och klättrade. Efter en jättelång tid kom du tillslut upp. Du satte dig i fotöljen och började skratta. Du var så nöjd och stolt över att du kom upp. Åh, du var så gullig, det känns som igår."

Fan, hon skulle bli 100 år. Och jag hann aldrig. Jag hann aldrig säga hejdå.

Säga att jag älskade henne.